Låt orden flöda
Måste börja med att säga att jag mår fruktansvärt illa. Min mage är inte lika glad i fet friterad mat som mina smaklökar är, men fasen så gott det var! Nu har jag då bestämt för att skriva det som cirkulerat runt i mitt huvud den senaste tiden. Det är inget jag skriver för uppmärksamhet, för att ni ska tycka synd om mig eller peppa mig eller whatever. Jag känner bara att jag måste få skriva av mig och då får det bli här. Jag varnar er redan nu, det kommer bli långt.
Jag tänker att jag börjar med min utbildning. Jag älskar SLU, Ultuna och Husdjursagronom-programmet som jag läser. Kurserna är jätteintressanta, jag älskar djur och jag älskar människorna som jag har runt omkring mig här i Uppsala. Jag är engagerad i Kåren, jag har saker att göra och folk har tillförlit till mig. Det är inte så att jag har brist på någonting när det gäller mitt studie-sociala liv.
Men ända sedan i höstas har det gnagt en oro inom mig och jag har gått och funderat om det här verkligen är rätt utbildning för mig. Är det här vad jag vil göra resten av mitt liv. Ja, jag älskar djur, men vill jag ha det som mitt yrke? Troligtvis kommer jag få en tjänst som rådgivare till bönder på ett företag och det är ingenting jag vill göra. Jag vill inte sitta instängd i ett hörn och prata i telefon och skicka mail hela dagarna om det är djur jag ska jobba med. Då vill jag se, känna och lukta på djur!!
I och med att jag har funderat om Husdjursagronom är rätt utbildning för mig så har jag haft tankar på ett annat lockande yrke. Även detta yrke är en passion som jag har och tanken har växt sig starkare under julledigheten och jag funderar fortfarande på det. Jag känner att jag gärna skulle vilja jobba som utgivare på ett bokförlag. Jag älskar böcker, när livet är allmänt jobbigt så kan jag fly mig in i böckernas värld och alla mina problem försvinner för en liten stund. Som utgivare skulle dagarna vara fartfyllda med deadlines, tryckerier, möten och massa annat som jag tror skulle vara väldigt krävande men som är otroligt lockande för mig och jag kan inte släppa tanken om det. Samtidigt så har jag funnit min plats på Ultuna och den vill jag inte släppa. Alla dessa underbara människor som jag aldrig hade träffat om jag inte kommit hit, allt jag lärt mig och hur mitt synfält har vidgats av den här utbildningen men framför allt människorna.
Dessutom känner jag inte för att hoppa av ännu en utbildning. Jag hoppade av lärarhögskolan i Malmö, jag hoppade av kriminologi-programmet i Lund och jag vill inte hoppa av en tredje gång. Jag vill bara bli klar så jag kan ge mig ut i arbetslivet. Jag tycker egentligen det är skittråkigt att studera, jag vill arbeta, jag vill göra något produktivt och det kan jag tacka Kåren för och för att jag har fått förtroendet som informationsansvarig. Hade jag inte fått göra något "viktigt" och produktivt hade jag inte pallat.
Så där har ni det som har gnagt mig om mina studier. Ska jag vara kvar på SLU och Ultuna? Ska jag byta inriktning och framtida yrke? Ska jag bara ge upp allt som jag har lärt mig och vunnit här? Jag vet inte, jag är så förvirrad så jag knappt vet om jag ska vända mig ut eller in.
Om jag ska prata träning och kost då. Ja, jag kan enkelt säga att det har spårat ut totalt om ni inte redan misstänkt det. I höstas bestämde jag mig för att satsa på riktigt och skaffade mig en PT i ingen mindre än Jannika HYPER Larsson. Jag ville satsa och det gjorde jag, sen att jag skulle falla som en sten var inget jag hade trott skulle ske.
Jag fick mitt progam och mitt kostupplägg och jag kämpade på som fan måste jag säga. Problemet var bara det som ingen såg. Jag tränade som jag skulle, jag åt vad som stod på mitt kostupplägg och jag fick resultat. Men till vilket pris?
Det här är de tre första veckornas slaviska lydnad till kost- och träningsschemat. Jag gick ner i vikt, måtten minskade och folk sa att det syntes på mig. Ja, det gav resultat fysiskt. Men hur jag mådde psykiskt var fruktansvärt. Jag mådde skitdåligt rent ut sagt! Jag var alltid hungrig när jag gick och lade mig, jag kunde inte sova för att jag var så hungrig, samtidigt var jag för trött då jag inte hade någon energi. Jag frös konstant och ingenting kunde värma mig. Jag levde på celsius för att jag skulle orka med dagarna. Det blev minst två per dag och nej, det påverkade inte min sömnbrist som även befann sig de dagar jag provade på att vara utan celsius. Om jag ska beskriva denna upplevelsen med ett ord så är det svält.
Gymmet belv min värsta fiende och jag har fortfarande inte satt min fot där sedan december. Istället för att jag skulle känna mig stark och pigg blev det en energibov och jag kände mig bara svagare och svagare. All min glädje och engagemang försvann och jag kände att ja vara nära att gå in i väggen i höstas. Jag höll mig inte till detta program i flera månader eller år men de få månaderna som jag följde detta schema slaviskt tärde något så fruktansvärt på mig psykiskt. Om det är något jag ogillar mest så är det när jag inte förstår, jag vill veta vad och varför. Jag är kanske inte öppen med min nyfikenhet eller kunskapssök men jag tycker det är roligt att lära mig nya saker och framför allt tycker jag om att sitta på information om det som intresserar mig. Under den här tiden så fungerade inte min hjärna. Den blev till mos helt enkelt. Bara att sätta ihop en enkel mening blev jobbigt, min koncentrationsnivå låg i botten och jag förstod inte vad som sades på föreläsningarna.
Jag var så frustrerad, trött och arg och ja, alla negativa känslor som man kan känna kände jag under den här perioden.
Jag har som sagt inte satt min fot i gymmet sedan mitten av december ungefär och jag har helt släppt greppet om kosthållning. Jag är rädd för att vara hungrig nu för jag vet hur dåligt jag mådde samtidigt har jag ångest för att jag äter. Folk som inte har varit i den här sitsen tror jag inte förstår. Rädslan för att vara hungrig men samtidigt ångesten av att äta. Det är fruktansvärt och det tär upp mig inifrån. Det är ett faktum att jag funderade på att spy upp maten när jag kom hem nu ikväll, ätstörningsvarning där! Nej, jag söker inte uppmärksamhet och behöver ingen hjälp eller bla bla bla.. Jag vet att det är dåligt så jag kommer aldrig göra det, men tanken fanns där. Och det faktum att det kommer vara mack-fika på styrelsemötet imorgon skrämmer skiten ur mig. Jag menar, BRÖD! Hur jävla korkat är det inte att vara rädd för bröd när jag käkat en hel jävla kinesiskt buffé?! Hjärnan tänker fan inte logiskt ibland.
Så ligger det alltså till på den fronten. Jag ska försöka hitta mig tillbaka till kosten och träningen men det kommer ta tid. Och tid känner jag är det enda som jag behöver. Jag tycker om att lösa saker och ting själv och det här är något som ingen annan kan hjälpa mig med. Jag måste ta tag i mina rädslor och hinder och möta dem straight on!
Jag hade som nyårsmäl, inte löfte, att när året är slut och jag ser tillbaka på 2015 så ska jag ha vuxit som person, jag ska ha utvecklats och övervunnit rädslor och hinder. Och detta är någonting jag måste göra själv. För vem ska göra det om inte jag?
Det här blev ett långt inlägg och om ni har orkat läsa hela så säger jag bara tack! Som jag nämnde i början behövde jag bara skriva av mig och det känns som om jag sakta kan börja bearbeta nu när jag fått ut lite av tankarna ur systemet. Tills vi hörs igen får ni ha det så jävla bra som ni bara kan!
Over and out och puss och kram!
//Paulina
Kommentarer
Trackback
