Det här är de tre första veckornas slaviska lydnad till kost- och träningsschemat. Jag gick ner i vikt, måtten minskade och folk sa att det syntes på mig. Ja, det gav resultat fysiskt. Men hur jag mådde psykiskt var fruktansvärt. Jag mådde skitdåligt rent ut sagt! Jag var alltid hungrig när jag gick och lade mig, jag kunde inte sova för att jag var så hungrig, samtidigt var jag för trött då jag inte hade någon energi. Jag frös konstant och ingenting kunde värma mig. Jag levde på celsius för att jag skulle orka med dagarna. Det blev minst två per dag och nej, det påverkade inte min sömnbrist som även befann sig de dagar jag provade på att vara utan celsius. Om jag ska beskriva denna upplevelsen med ett ord så är det svält. 

Gymmet belv min värsta fiende och jag har fortfarande inte satt min fot där sedan december. Istället för att jag skulle känna mig stark och pigg blev det en energibov och jag kände mig bara svagare och svagare. All min glädje och engagemang försvann och jag kände att ja vara nära att gå in i väggen i höstas. Jag höll mig inte till detta program i flera månader eller år men de få månaderna som jag följde detta schema slaviskt tärde något så fruktansvärt på mig psykiskt. Om det är något jag ogillar mest så är det när jag inte förstår, jag vill veta vad och varför. Jag är kanske inte öppen med min nyfikenhet eller kunskapssök men jag tycker det är roligt att lära mig nya saker och framför allt tycker jag om att sitta på information om det som intresserar mig. Under den här tiden så fungerade inte min hjärna. Den blev till mos helt enkelt. Bara att sätta ihop en enkel mening blev jobbigt, min koncentrationsnivå låg i botten och jag förstod inte vad som sades på föreläsningarna. 

Jag var så frustrerad, trött och arg och ja, alla negativa känslor som man kan känna kände jag under den här perioden. 

 

Jag har som sagt inte satt min fot i gymmet sedan mitten av december ungefär och jag har helt släppt greppet om kosthållning. Jag är rädd för att vara hungrig nu för jag vet hur dåligt jag mådde samtidigt har jag ångest för att jag äter. Folk som inte har varit i den här sitsen tror jag inte förstår. Rädslan för att vara hungrig men samtidigt ångesten av att äta. Det är fruktansvärt och det tär upp mig inifrån. Det är ett faktum att jag funderade på att spy upp maten när jag kom hem nu ikväll, ätstörningsvarning där! Nej, jag söker inte uppmärksamhet och behöver ingen hjälp eller bla bla bla.. Jag vet att det är dåligt så jag kommer aldrig göra det, men tanken fanns där. Och det faktum att det kommer vara mack-fika på styrelsemötet imorgon skrämmer skiten ur mig. Jag menar, BRÖD! Hur jävla korkat är det inte att vara rädd för bröd när jag käkat en hel jävla kinesiskt buffé?! Hjärnan tänker fan inte logiskt ibland.

 

Så ligger det alltså till på den fronten. Jag ska försöka hitta mig tillbaka till kosten och träningen men det kommer ta tid. Och tid känner jag är det enda som jag behöver. Jag tycker om att lösa saker och ting själv och det här är något som ingen annan kan hjälpa mig med. Jag måste ta tag i mina rädslor och hinder och möta dem straight on! 

Jag hade som nyårsmäl, inte löfte, att när året är slut och jag ser tillbaka på 2015 så ska jag ha vuxit som person, jag ska ha utvecklats och övervunnit rädslor och hinder. Och detta är någonting jag måste göra själv. För vem ska göra det om inte jag?

 

Det här blev ett långt inlägg och om ni har orkat läsa hela så säger jag bara tack! Som jag nämnde i början behövde jag bara skriva av mig och det känns som om jag sakta kan börja bearbeta nu när jag fått ut lite av tankarna ur systemet. Tills vi hörs igen får ni ha det så jävla bra som ni bara kan! 

 

 

 

Over and out och puss och kram! 

//Paulina